7 skandaler som skakat vinvärlden.

Fusk och kriminalitet förekommer säkerligen i nästan alla branscher, men vinbranschen som är så hårt reglerad och kontrollerad borde vara svår att lura. Eller?

I och med att vinhandeln blev global och mycket av den flyttade till internet har det blivit svårare att kontrollera att alla inblandade håller vad de lovar. Men vinvärlden är också så mycket mer än vinerna i sig - vinodlare och producenter, importörer, leverantörer, sommelierer och journalister, auktionshus, restauranger och inte minst Systembolaget och konsumenterna är med och påverkar hur alkohol säljs och dricks i Sverige.

Det innebär också att det finns många nivåer av vinhandeln det går att fuska i. Här nedan listar vi några av de mest omtalade skandalerna i vinvärlden, där många har varit med och format systemet som det ser ut idag.

1. Rudy Kurniawan och den stora vinbluffen

Vi kan nästan inte prata om vinskandaler och inte nämna Rudy Kurniawan. I början av 2000-talet började hans namn dyka upp i vinkretsar men ingen visste var han kom ifrån eller vad han hade för meriter. Han hade ett stort intresse för pinot noir-viner från Kalifornien, och senare även Bourgogne-viner av samma druva, där han var övertygad om att han skulle kunna tjäna stora pengar. Sagt och gjort.

Han blev snabbt ett namn på auktionsscenen genom att köpa och sälja några av de årens allra bästa viner - till rekordpriser. Bland annat sålde han några flaskor Clos St. Denis från Domaine Ponsot, med årgångar som 1945 och 1971. Något som vingårdens ägare tyckte var lite märkligt, då gården började göra vin först 1982.

Ungefär samtidigt upptäckte den amerikanske miljardären Bill Koch en blufflaska i sin vinsamling och anlitade en privatdetektiv för att utreda. Därifrån dröjde det inte länge innan FBI hade Kurniawan fast och man gjorde en räd mot hans hem i Kalifornien 2012. Där hittade man en hel verkstad för förfalskning av viner, med bland annat korkverktyg, etiketter och tomma flaskor. Kurniawan hade helt enkelt tagit billigare viner (dock fortfarande medelprisviner) och tappat på flaska med falska etiketter och sålt på auktion till rekordpriser. Han tjänade åtskilliga miljoner dollar på detta.

2014 dömdes han till 10 års fängelse - som den första person någonsin att dömas till fängelsestraff för vinförfalskning. En anledning till att han klarade sig så länge tros vara att det är så få som någonsin har smakat så pass exklusiva viner att det nästan inte är någon som vet hur de ska smaka. 2021 blev han utvisad från USA och deporterades till Indonesien.

2. Master Sommelier-skandalen 2018

När någon kallar sig sommelier förväntar man sig någon som kan väldigt mycket om vin och antagligen också har gått en utbildning i vinkunskap. Men det finns också olika kvalificeringar för dessa vinkunnare. Två av de högsta heter Masters of Wine och Master Sommelier - där det är den sistnämnda som fått sig en törn efter en skandal 2018.

Det finns mindre än 300 Master Sommeliers i välden, och de är alla medlemmar i The Court of Master Sommeliers. För att bli en Master Sommelier måste man förutom kostsamma utbildningar, resor, tester och hårda studier klara ett väldigt tufft examensprov. Här brukar den absoluta majoriteten misslyckas, och många gör om provet år efter år. Men år 2018 klarade hela 23 personer examensprovet och fick titeln "Master Sommelier" - något som kan förändra ens liv i fråga om arbetsplatser och lönemöjligheter.

Bara en månad senare tog dock The Court of Master Sommeliers tillbaka samtliga titlar - något som aldrig tidigare hade hänt.

Det visade sig att Reggie Narito, som var lärare och satt i ledningen för organisationen, skickat ut förhandsinformation om vilka viner som skulle blindtestas under provet, till några av kandidaterna. Men istället för att reda ut vilka som faktiskt fuskat tog man tillbaka titlarna från alla som klarat provet - något som orsakade ramaskrin. The Court menade att det behövdes för att återföra trovärdigheten för titeln. Något som visade sig svårare än väntat...

The Court of Master Sommeliers var senare med om ännu en skandal där runt 20 kvinnor trädde fram och berättade om sexuella övergrepp och våldtäkter de blivit utsatta för av högt uppsatta medlemmar i organisationen. Efter det har de haft svårt att återhämta sig, och många av de högst uppsatta medlemmarna har avsagt sig sina titlar och lämnat organisationen.

3. Den österrikiska kylarvätskan

1985 är ett år som många österrikiska vinhandlare minns med fasa tack vare denna skandal. Samtidigt förändrade den kvalitetskraven i landet i grunden, vilket gjort att Österrike idag lyser med en stark närvaro i de finare delarna av vinvärlden.

Vid den här tiden var österrikiska viner ofta söta - och billiga. Mycket skickades till Tyskland för att förpackas och säljas som budgetvin där istället, och många österrikiska vinproducenter hade kontrakt med stora tyska kedjor på att man skulle leverera en viss mängd vin av en viss kvalitet varje år. Men under början av 1980-talet drabbades landet av förändrat klimat och vinskörden påverkades negativt - vinerna blev både tunnare och surare än vanligt och höll inte måtten för den tyska marknaden. Man hittade först inget sötningsmedel som gav rätt smak - men till sist dök det upp.

Det var under en rutinkontroll i juni 1985 som man kontrollerade en flaska Ruster Auslese från en stormarknad i Stuttgart och upptäckte att vinet innehöll dietylenglykol - en toxisk alkohol som används inom industrin (bland annat i bromsvätska). Den har även en söt smak.

Att blanda i tillsatser i vin för att göra dem sötare eller få en annan färg var inget nytt, men detta var första gången man funnit en erkänt giftig tillsats. Dietylenglykol kan orsaka bland annat njurskador och neurologiska bortfall, och är dödligt i stora mängder.

Man började testa fler viner från Österrike och upptäckte att tillsatsen var vida spridd - antagligen för att den kommit från en stor sats (eller flera) med vin från Österrike som sedan blandats med annat vin i Tyskland innan det förpackats och sålts, och därmed hamnat i flera olika flaskor som sålts på olika håll - inte bara i Tyskland utan även exporterats till övriga världen.

Den 9 juli samma år utfärdade hälsoministeriet i Bonn en varning för österrikiska viner, varpå de plockades bort från hyllorna i många länder och exempelvis Japan införde förbud mot import av österrikiska viner. Året efter var Österrikes vinexport bara en tiondel av vad den var innan skandalen kom ut, och det skulle ta landet över 15 år att komma upp på samma nivåer igen.

Ingen dog eller skadades av giftet, men ett dussintal vinproducenter och vinhandlare greps och åtalades, och 36 miljoner flaskor vin fick förstöras. En av vinmakarna som senare fälldes begick självmord strax efter domen.

Efter att skandalen uppdagats klubbade Österrikes parlament igenom en ny, hårdare vinlag i slutet av augusti 1985.

4. Brunellogate

Brunello di Montalcino är ett av Italiens mest prestigefulla ursprung. Brunello är det lokala namnet på en specifik klon av sangiovese, som också benämns sangiovese grosso. Montalcino är en kommun i Toscana söder om Florens. Till skillnad mot många andra ursprung i Toscana så måste man här använda druvan till 100%, och den här typen av vin har tillverkats sedan 1400-talet.

Brunello di Montalcino fick ursprungsbeteckningen DOC 1960 och var en av de första att få den nya högre ursprungsbeteckningen DOCG år 1980. Ett av kraven för att få märka sina viner med DOCG är just att vinet i flaskan är 100 procent gjort på en och samma druva.

Den var 2008 som de välrenommerade vinkritikerna James Suckling och Franco Ziliani kom med en anklagelse som riskerade att bli hela den välkända vinregionens fall. Enligt dem hade ett 20-tal av de mest framträdande producenterna i området gjort sig skyldiga till att blanda ut sina fina (och dyra) Brunello di Montalcino-viner med druvor från både andra områden och andra länder - för att "göra vinerna mer aptitliga för den internationella marknaden". Under lång tid hade de, liksom många andra vinkritiker ställt sig frågande till de fylliga, mörkröda färgerna på vissa av vinerna - något som inte alls är typiskt för brunellodruvan.

Anklagelsen fick stora konsekvenser - bland annat att USA krävde bevis på att Brunello-vinerna verkligen vad var de utgav sig för att vara innan man importerade dem. Det ledde även till att vingårdar sattes i karantän, flaskor blev beslagtagna och områdets absoluta topproducenter rannsakades hårt - dessutom gick media ut hårt. Bland annat skrevs det att man funnit hälsofarliga tillsatser i vinerna - något som Consorzio del Vino Brunello di Montalcino senare stämde två publikationer för att ha påstått.

Samtidigt ifrågasattes de hårda regler som DOCG-beteckningen kräver, däribland hundraprocentsregeln. Men när det kom till kritan röstade man för att ha kvar DOCG-standarden som den var, och så ser den ut än idag.

5. Chateauneuf-du-Pape-skandalen

Châteauneuf-du-Pape är ett anrikt vindistrikt i södra Rhône-dalen norr om Avignon. Området har fått sitt namn efter ett sommarslott som påvestaten byggde under 1300-talet då påvarna residerade i Frankrike. Här är 18 druvsorter tillåtna i produktionen av Châteauneuf-du-Pape och 95 procent av produktionen är röda viner. Det är ett litet område med mycket sol och som ger riktigt fina viner - med priser därefter.

2017 skakades vinregionen efter anklagelser om att ett av de största företagen för bulkvin i Rhônedalen (och även i Frankrike), Raphaël Michel, förpackat miljontals liter vin under etiketten Châteauneuf-du-Pape fast det egentligen handlade om enkla bordsviner från andra delar av landet. Siffrorna skiftar lite mellan olika källor här, men enligt tidskriften The Drink Business handlade det om 480.000 hektoliter felmärkt vin - vid något tillfälle motsvarade det felmärka vinet 15 procent av vinproduktion i Côtes-du-Rhône, där Châteauneuf-du-pape AOC är en del. Man hade även felaktigt märkt viner som Côtes-du-Rhône och andra AOC-appellationer.

Det började med att tullen i Marseille la märke till en del oegentligheter kopplade till Raphaël Michel från oktober 2013 till mars 2017 när man gjorde en rutinkontroll av deras papper. Det ena ledde till det andra och i juni 2017 åtalades företagets vd, Guillaume Ryckwaert, för förfalskning samt brott mot konsument- och skattelagstiftningen. Han släpptes senare mot borgen på 1,2 miljoner euro, och förlorade sin vd-roll.

Oron bland vinproducenterna i området var stor - man var orolig att skandalen skulle förstöra det goda rykte man byggt upp under århundraden. Samtidigt var det många av de stora varuhus som Raphaël Michel hade som kunder som sa upp sina kontrakt, vilket självklart påverkade producenter knutna till bulkvinsbolaget.

Som det verkar är fallet inte utrett än. Exempelvis vet man inte exakt var de felmärka flaskorna har sålts, men det ser ut som att en stor del av det falska vinet hamnat i Storbritannien.

6. Jefferson-flaskorna

Den här historien börjar 1985 på auktionshuset Christie's i England. Kvällen den 5 december skulle en vinflaska säljas till ett sällan skådat pris. Det handlade om en mörkgrön flaska utan etikett, med handetsad, vit text som löd "1787, Lafitte, Th. J".

Enligt utsago kom flaskan från ett flertal flaskor man hittat inmurade bakom en vägg, och det ska ha funnits bevis för att "Th. J" ska ha stått för Thomas Jefferson, som var USA:s president 1801-1809. Innan han blev president var han USA:s minister i Frankrike och utvecklade ett stort vinintresse under sin tid där. Detta ihop med flaskans goda skick gjorde att värdet inte ens gick att estimera.

När klubban till slut föll och auktionen avslutades hade priset landat på 105.000 brittiska pund - fem gånger högre än det tidigare rekordet för en vinflaska. Köparen var Christopher Forbes, son till grundaren av magasinet Forbes. Efter auktionen började samlare leta upp fler Jefferson-flaskor - publicisten på Wine Spectator köpte en, en affärsman från Mellanöstern köpte en och vinsamlaren Bill Koch (även nämnd i skandal nr 1) lyckades få tag på hela fyra flaskor. Sammanlagt la han över en halv miljon dollar på de fyra flaskorna.

Bill Koch är en välkänd konstsamlare och samlar för utom vin även på antikviteter. 2005 skulle vissa av hans ägodelar ställas ut på Boston Museum of Fine Art, däribland Jefferson-flaskorna, och inför det skulle de värderas. Kochs anställda började då nysta i flaskornas ursprung och det skulle visa sig att utöver auktionshuset Christie's autentisering fanns inga bevis för att flaskorna var vad de sagts vara. Till slut vände man sig till en kurator som var specialiserad på Thomas Jefferson, och det var då domen föll: Flaskorna hade med största sannolikhet aldrig tillhört Thomas Jefferson.

Koch blev förstås allt annat än nöjd med svaret, och anlitade experter som lyckades ta reda på att samtliga flaskor kom från samma person - den som levererat flaskorna till Christie's: En extravagant tysk vid namn Hardy Rodenstock.

Rodenstock hade gått från att vara manager till tyska popband till erkänd vinkonnässör - inte minst hade han nu gjort sig ett namn efter rekordförsäljningen av Jefferson-flaskan på Christie's. Något han också gärna skröt om. Han ville dock inte berätta vem som sålt vinerna till honom, var de hade hittats eller exakt hur många flaskor det rörde sig om - något som också gjorde det svårt att bevisa dess äkthet.

Efter auktionen började det dyka upp fler och fler som påpekade bristen på bevis för flaskornas äkthet. En som anade oråd var den tyska vinsamlaren Hans-Peter Frericks, som faktiskt köpt en Jefferson-flaska av Rodenstock innan auktionen - för en 40-del av priset den klubbades för på Christie's. När han vände sig till samma auktionshus för att sälja sin flaska satte Rodenstock stopp med ursäkten att han enbart sålt flaskan till Frericks med förbehållet att han inte skulle sälja den vidare (något Frericks menade att han inte alls lovat). Han vände sig då till Sotheby's, ett annat känt auktionshus, men där fick han nej då man inte lyckats verifiera flaskans ursprung. Då skickade han flaskan till ett laboratorie i München för att få innehållet daterat med kol 14-metoden.

Testerna visade att flaskan innehåll en blandning av vin, men att i alla fall hälften av vinet vad från 1962 eller senare. 1992 stämde Frericks Rodenstock och vann - tysk domstol ansåg att Rodenstock hade förvanskat vinet eller åtminstone sålt förvanskat vin. Rodenstock svarade med att stämma Frericks för förtal och det hela avgjordes till slut utanför rättssalen.

Samtidigt gjorde Bill Kochs anlitade detektiver upptäckten att Rodenstock inte ens hette Rodenstock, och inte var han någon professor som han påstått sig vara. Man hittade även en tidigare hyresvärd till Rodenstock, som 2004 upptäckt en samling tomma flaskor och nya etiketter i sin tidigare hyresgästs källare. Det som slutligen fick Bill Kock att stämma Rodenstock (vars riktiga namn var Meinhard Goerke) var upptäckten att gravyren på flaskan gjorts med ett eldrivet verktyg och därför omöjligt kunde vara från 1787.

Rodenstock/Goerke vägrade att delta i en rättegång och menade att den inte skulle vara giltig då han var tysk medborgare. Han hävdade även att det var Koch och Frericks själva som förvanskat sina vinflaskor - inte han. Rätten dömde till Kochs fördel och Rodenstock blev skyldig att betala en miljon dollar - pengar Koch aldrig kommer se röken av då Rodenstock dog 2018.

Bill Koch har en vinsamling på över 40.000 flaskor i sitt hem i Palm Beach, och efter att ha blivit lurad att köpa Jefferson-flaskorna lät han experter gå igenom hela hans vinkällare i jakt på fler förfalskningar. Han gav sig tusan på att sätta dit varenda en som varit involverad i förfalskningen av hans viner (man hittade flera hundra andra falska viner i vinkällaren). Något han fortfarande jobbar på.

7. Muthärvan på Systembolaget

Sist men inte minst har vi i Sverige haft en egen vinskandal, till och med på den här sidan millennieskiftet. 2005 åtalades 92 personer som misstänktes vara inblandade i en omfattande muthärva, varav 77 hade jobbat inom Systembolaget. Övriga 15 kom från tre olika leverantörsfirmor, och de åtalades för bestickning medan övriga åtalades för mottagande av muta.

Bland annat rörde det sig om checkar på sammanlagt 140.000 kronor som delats ut av en leverantör till Systembolagetanställda, och enligt leverantören skulle dessa ses som bidrag till studieresor till leverantörens anläggningar. Det var även fråga om vad man kallade "varuprover" - en av leverantörerna hade delat ut vinflaskor för ett värde över 220.000 kronor.

En del av checkarna och flera direkta insättningar på bankkonton hade de åtalade svårt att förklara, och åklagarnas teori var att vissa butiksägare köpt ut leverantörens varor från den egna butiken och sedan fått betalt av leverantören för det. På så sätt kan man fuska med statistiken som avgör vilka viner och hur mycket av det en viss butik får sälja.

Enligt Systembolaget själva började problemen när Sverige gick med i EU, och man gick från att ha en leverantör till att ha hundratals i stort sett över en natt. Innan den stora muthärvan uppdagades kunde Systembolaget själva avslöja åtminstone tre större mutincidenter som involverade resor och "mutvin". Men inget som det Systembolagets nye försäljningsdirektör Mikael Wallteg blev varse 2003, när ett anonymt tips dök upp på hans skrivbord.

I brevet, som kom från en lojal butiksanställd, stod det att hen hade hittat listor som bevisade att butikschefen tagit emot ersättning från en leverantör, bland annat varuprover och golfbagar. När Wallteg fått veta detta började han prata öppet om fenomenet och märkte snabbt på sina anställdas reaktioner att det var ett utbrett beteende. Då tillsattes en utredning där statistik analyserades och butiker besöktes, och snart stod det klart att ett tiotal butikschefer brutit mot reglerna. Ett exempel på felaktigheter var att det fanns stora mängder vin i en butik som inte ens skulle ha vinet i sitt sortiment.

Den interna utredningen överlämnades till polisen i maj 2003 och en förundersökning påbörjas kort därefter. Men innan förundersökningen är klar har media fått nys om härvan och mediauppbådet blir ett faktum under hösten 2003. I oktober avslöjar DN att det kan röra sig om uppemot 70 butikschefer som tagit emot mutor - något som ska visa sig stämma.

Polisens utredning pågår i två år, och när de är klara åtalas totalt 92 personer. Under tiden har Systembolaget tillsatt ett eget etiskt råd som utrett alla ledare inom företaget. Sammanlagt får 78 personer gå från sina jobb på företaget. En mörk period i Systembolagets historia, men något som också ledde till en förnyelseprocess där man fick chans att jobba bort en dålig subkultur. Idag räknas Systembolaget som ett av Sveriges bästa serviceföretag.

Källor: Systembolaget, SVT, Decanter, The Guardian, New Yorker, CBS News, Wine Spectator