Chianti Classico och historien om den svarta tuppen.

De morgnar jag går upp med tuppen och sitter sömndrucken vid köksbordet får jag ibland i halvvaket tillstånd konstiga idéer. I morse fick jag för mig att jag skall skriva en artikel om vin och sprit som helt och hållet utgår från det stolta handjuret i hönsfamiljen.

Nåväl, även de galnaste tankar förtjänar ibland att förverkligas, så jag börjar med den svarta tuppen (Gallo Nero) som sedan 2005 pryder alla flaskor från ursprunget Chianti Classico. Men även tidigare har denna tupp varit en symbol för detta toskanska vinodlingsområde.

Symbolen ska enligt en sägen härstamma från 1200-talet då städerna Sienna och Florens i ett försök att avbryta långvariga stridigheter istället skulle sätta gränsen mellan deras riken genom en tävling. En riddare från respektive stad skulle starta så fort tuppen gol vid gryningen, och där ryttarna sedan möttes skulle gränsen sättas. Sienna var på den tiden kända för sina rashästar så de kände sig mycket nöjda över denna diplomatiska lösning och födde omsorgsfullt upp en grann vit tupp för ändamålet.

De styrande i Florens var mer bekymrade över den eventuella utgången och valde därför en svart tupp som inte fick någon tillgång till mat. Denna plågade tupp gal därför i desperationen och hunger redan innan gryningen och följden blev att den florentinska ryttaren mötte sin kombattant vid Fonterutoli som ligger endast 12 km från Sienna.

Delade meningar om tuppen

Det finns dock de som inte uppskattar den svarta tuppen. Världens största vinproducent E & J Gallo har sett den svarta tuppen som ett varumärkesintrång och lämnade redan 1992 in sin första stämningsansökan med resultatet att Chianti Classico-organisationen förbjöds att använda det italienska ordet för tupp i sin marknadsföring och kommunikation. Gallo grundades av bröderna Ernest och Julio Gallo 1933 och deras anläggning i Modesto, Kalifornien är onekligen imponerande. Området är som en mindre stad och innefattar både ett eget glasbruk och enorma produktionsanläggningar.

Jag har länge haft svårt för att det så ofta i arbetssammanhang används engelska ord när man likväl kan använda vårt ädla svenska språk. Nä, jag vill inte medverka på någon "brainstorming". Kan man inte ens komma på ett svensk ord att använda istället lär det i vilket fall inte bli ett möte fullt av kreativitet och idéer. Eller är jag kanske förlegad som en avdankad stridstupp som inte förstår att utländska låneord alltid bidragit till vårt svenska språk och att det går ändå snabbare med den nya generationen? Kanske skall jag starta en motståndsrörelse och även försvenska de utländska låneord som är väl rotade i vårt språk.

Varför heter det cocktail?

Ni måste ju erkänna att en tuppsvansfest både känns mer uppsluppet och gemytligt än det engelska ursprungsordet som känns bra mycket stelare och snobbigare. Varför man började kalla en blandad drink för tuppsvans finns det många teorier om, men ordet syns i en skrift från Nordamerika i början av 1800-talet och börjar framförallt få en större utbredning i slutet av seklet. Om man i svenskan ska använda sig av pluralis så dricker man faktiskt inte flera cocktails utan flera cocktailar.

Mat och vin är ju verkligen tätt förknippat med varandra och det finns en rad viner med både tuppar i namnet och på etiketten, men hur har vi det med tuppar inom gastronomin? Naturligtvis har vi ju den välsmakande anrättningen tupp i vin (Coq au vin) och vi stöter även ibland på kapun som är en kastrerad tupp som ger fetare kött än en okastrerad fågel. År 1984 fick vi de första stjärnorna i Guide Michelin och en av de fyra lyckliga krogarna var Coq Blanc. En av de ståtligaste tupparna i den svenska gastronomiska hönsgården är Marcus Samuelson som bland annat driver restaurangen Red Rooster Harlem.

På tal om tuppar och hönsdjur så har vi Svenska Lanthönsklubben (SLK) som inte strävar efter standardisering och genetisk likriktning av raser utan vill bevara lantrasernas variation och mångfald. Naturligtvis ett mycket viktigt och behjärtansvärt arbete. Inte helt olikt det arbete som vi på Anora brinner för, nämligen att bevara och vårda våra svenska dryckestraditioner, nämligen kryddat brännvin. Jag vill därför avslutningsvis bjuda på en snapsvisa som kom på tredjeplats i ”Årets Snapsvisa 2012”

HÖNAN

Melodi: I Apladalen

En höna eggad av sista valsensa : Oj, jag fick visst en tupp i halsen! Kom ge mig brännvin – det är ett krav, och skåla innan jag tuppar av.

Författare: Martin Holmström, Uppsala