Phylloxera vastatrix - vinlusen blev nästan slutet för Europas vinbönder.

Idag kämpar många vinbönder mot det föränderliga klimatet som inneburit allt från torrare somrar till tidigare frost, översvämningar och bränder. Men vinindustrin har haft betydligt tuffare tider än nu. Det klaraste exemplet är pandemin som spred sig över Europa under slutet av 1800-talet - då vinlusen gjorde sig känd.

Exakt hur vinlusen kom till Europa är omdebatterat, men en teori är att det började 1863, när vinodlaren Joseph Antoine Borty som odlade vin utanför byn Roquemaure i sydöstra Frankrike, upptäckte att några av hans gamla vinrankor såg sjuka ut. De fick gula blad med röda kanter och i slutet av sommaren var de helt vissna.

Året därpå var vinstockarna döda - och då hade sjukdomen redan hunnit sprida sig till fler vinodlingar i området.

Vinlusen kom från Amerika

Därefter tog det bara några år innan sjukdomen spridit sig till Spanien, Portugal, Italien, Tyskland och hela vägen bort till Balkan. Även Kroatien, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Schweiz, Österrike, Rumänien, Moldavien, Bulgarien och Serbien drabbades. Tusentals vinbönder stod maktlösa mot de svarta, livlösa rankorna. Många drog upp sina drabbade vinrankor och brände dem i försök att stoppa spridningen, men förgäves. Andra gav upp och emigrerade. Man räknar med att omkring 75-90 procent av världens vingårdar ödelades under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Det skulle snart visa sig att det var ett litet kryp som var skurken i dramat – vetenskapsmän döpte det till Phylloxera vastatrix, det vi idag kallar vinlus. Det skulle även visa sig att det var mannen som först drabbades, Joseph Antoine Borty, som själv låg bakom spridningen, om än helt omedvetet.

Han hade år 1861 fått några sticklingar från en vän i Amerika, kanske i ett försök att motverka andra problem många hade med sina vinrankor vid den här tiden, som mjöldagg/oidium som hade kommit till Europa runt 1847. Att sticklingen bar på vinlus var det förstås ingen som anade när han planterade plantorna på sin egen mark.

Varför Phylloxera just där, just då?

Att detta inte skett tidigare kan bero på teknikens utveckling – det var först när oceanångarna kom in i bilden och gjorde resan över Atlanten snabbare och enklare som man kunde frakta vinsticklingar utan att de dog på vägen. Även järnvägens utbyggnation gjorde att smittade sticklingar kunde färdas snabbt över kontinenter.

Det finns dock en del bevis som pekar på att det inte var en isolerad händelse som ledde till luspandemin. Att importera växter från Amerika blev vanligt under 1800-talet och att ha ett eget växthus hemma med exotiska växter var ett statustecken på flera håll i Europa. Enligt en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature finns det åtminstone två olika släkter av vinlus i Europa, som härstammar från olika delar av Amerika. Det finns en möjlighet att ett utbrott vid en stor forskningsstation för vinodling i österrikiska Klosterneuburg 1868 inte alls var kopplat till utbrottet i södra Frankrike 1863.

Vid den här tiden hade man länge odlat vin i Amerika, men deras vinrankor var av en annan art än de man odlade på i Europa (och ansågs ge sämre viner). Däremot hade de amerikanska vinrankorna stark motståndskraft mot vinlus – som de samexisterat med under många, många år. Den europeiska vinarten Vitis vinifera, som ligger bakom populära druvor som merlot, chardonnay och cabernet sauvignon bland annat, hade tyvärr inte samma skydd.

Kampen mot vinlus

Världens vetenskapsmän slet sitt hår i jakten på ett bekämpningsmedel mot vinlusen Phylloxera. Vinlusen är mycket, mycket liten, ljusgul och utvecklas genom livet i 18 stadier. I ett av dessa stadier lever lusen på sav från vinrankans rötter, och där den bitit igenom bildas en svulst på roten. När denna svulst börjar ruttna bort fram mot vintern dör hela rotsystemet. Det finns även Phylloxera som lever på vinrankans blad, men dessa är mer sällsynta.

Här är några av de förslag vetenskapsmän kom på och testade mot vinlus/Phylloxera under slutet av 1800-talet:

• Plantera stinkande växter runt rankan för att skrämma bort lusen.

• Vattna rankorna med vin – eller gift.

• Fylla vinfälten med paddor, myror, kycklingar eller sniglar etc som skulle äta lössen.

• Odla senap, sparris, timjan eller persilja runt rankorna.

• Använda dynamit eller nikotin.

• Dränka vinodlingen i vatten (används fortfarande i ex. Argentina)

• Ånga bort vinlössen.

• Lägga ut fläsk.

• Skrämma bort vinlössen med en blåsorkester.

• Dra bort lusen med magnetism.

• Använda vulkanaska från Pompeji.

1.044 av förslagen som kom in till universitetet i Montpellier testades. Tro det eller ej – inget av dessa förslag hjälpte (åtminstone inte utan andra otrevliga konsekvenser).

Lösningen – också den från Amerika

Den slutliga "räddningen" kom 1869 under en kongress tillägnad Phylloxera vastatrix. Där föreslog några biologer att man skulle ympa europeiska vinstockar på rötter från de tåligare, amerikanska plantorna. Ett förslag som få bönder gladdes åt, då det skulle innebära att man måste riva upp alla sina mångåriga vinstockar som gett god skörd i kanske 50 år eller mer. Dessutom skulle det bli svårt att få tag på tillräckligt med ympade plantor för att täcka det enorma behovet i Europa vid den här tiden - bara i Frankrike talar vi om 11 miljoner plantor 1880.

Bönderna hoppades länge att det dyka upp ett kemiskt vapen mot vinlusen, men insåg efterhand att det bästa var att riva upp odlingarna och börja om. Än idag används ympningsmetoden för nya vinrankor i Europa och andra delar av världen dit vinlusen nu tagit sig.

Vinlusen hann förstöra cirka 2,5 miljoner hektar odlingar bara i Frankrike, och det skulle dröja till 1920 innan landet var uppe på samma produktionsnivå som innan Phylloxerans intåg. Idag växer därför nästan alla vinstockar i Europa på amerikanska rötter, och viner som producerats innan vinlusen kom till Europa anses mycket värdefulla. Det sägs att vin inte har smakat likadant sedan dess.

Källor: Nature.com, Världens historia, Svenska Dagbladet.