Mat på tv och på film: mysigt och besvärligt.

Mat och dryck kan vara spännande på film och i TV. Ibland också på teaterscenen. Med mat i munnen får rollkaraktären en naturlig tystnad och kan behålla greppet om en scen, och publiken i spänning. Matforskaren Richard Tellström tar oss med bakom kulisserna och ger oss en bild av mat som rekvisita och huvudperson.

Bordsskicket, sättet att dricka och stoppa mat i munhålan berättar om klasstillhörighet, ambitioner och känslostämningar. Rollpersonen kan spela förvånad och sluta äta mitt i tuggan. Eller häftigt slänga ned besticken i tallriken med en smäll för att visa irritation. Eller som i den klassiska Humphrey Bogart-filmen ”Casablanca”: polisen som slänger en Vichyvatten-flaska i sopkorgen.  En tydlig signal om vad rollen och filmskaparna tyckte om den nazilojala Vichy-regimen i Frankrike. Scenen klipptes bort i den svenska versionen.

Brad Pitt gillar att mumsa

Slänger man en näve jordnötter i munnen vid en bardisk är man irriterad, eller kanske en oborstad gangster. Brödbitar, gafflar och glas kan förlänga handens rörelse och ge eftertryck åt en replik.

Den amerikanska skådisen Brad Pitt är en storätare på film och kan verkligen förstärka sin rollkaraktär med hjälp av mat och dryck. För den som vill se hur det verkligen går till rekommenderas denna länk med 15 minuter av Brad Pitts bästa filmätande.

Kan vara problematiskt...

Men säg den sak som är ensidigt bra. Nackdelarna med att äta på film och i TV är tyvärr många. Matens smaker och konsistenser sätter automatisk igång en salivavsöndring. Det gör att skådespelaren börjar sluddra, halvdregla och lätt sätter i halsen.

I direktsända TV-sammanhang vill programledaren gärna trycka ut mattuggan i kinderna för att kunna prata, vilket gör att de ser ut lite grand som en fyllig hamster i ansiktet. Inte sällan får man vänta med att prata till dess tuggan är uttuggad.

Av samma skäl är det inte bra att dricka kolsyrade drycker i vare sig TV eller på film. Inte sällan kommer bubblorna efter en stund på returen så att man rapar.

Med maten i fokus

I TV-serien ”Historieätarna” som jag varit med om att göra var ätandet själva grejen med programmet. Där serverades den mesta maten varm och direkt från spisen. Programledarna Lotta Lundgren och Erik Haag hade som särskilt uppdrag att tala om maträttens kombinationer, smaker och munkänsla varför det var viktigt att den mat som skulle vara varm också var det. 

Även i TVs matlagningsprogram som i ”Go’kväll” eller TV4 Nyhetsmorgon är maten oftast varm då programledare och gäster står precis intill spisen när de provsmakar det som tillagats. För det är sällan frågan om att äta utan mest att testa för att ge ett (positivt) omdöme. 

Men ibland är det som bjuds förskräckligt, som i denna morgonstudio från kanadensisk TV med en jordärtskocksdipp i huvudrollen. Ibland kan man hålla masken. Ibland inte.

Fräsch mat vid långdragna inspelningar?

Men annars kan det här med maträttens värme vara något man tummar på. TV-serien ”Downtown Abbey” skildrar rätt ofta pågående middagar med 10-15 gäster runt matbordet. Just stora filmmiddagar är besvärligt att göra något matmässigt av, särskilt att få maten att bli betydelsebärande för berättelsen. Många rollkaraktärer ska säga något allvarligt, roligt eller viktigt och vara i dialog med varandra, men också den stående betjäningen och sittande herrskapet ska interagera och avfilmas. Såna här måltidsinspelningar tog ibland upp till åtta timmar att genomföra med byten av kameravinklar, ljussättning och vilopauser för skådespelarna. Det gjorde att maten kallnade eller till och med torkade och måste bytas ut då och då för att se fräsch ut. Ibland måste maten få ett gelélager på sig eller sprejas med olja för att blänka och se nylagad ut. 

På Youtube finns många instruktionsfilmer om hur matfotografering går till, för publicering på bloggar och i kokböcker. Man kan väl säga att matfoto och fejk hör ihop.

Matens temperatur är även ett problem i mattävlingar som ”Masterchef”. Där kallnar maträtten så snabbt att de provsmakande domarna aldrig kommenterar att maten är kall. Istället ingår det i själva konceptet att den blir det. 

Regissörer föredrar dryck

Av dessa skäl undviker många regissörer att ha med maträtter och måltider i manuset. Istället nöjer de sig med en dryck, som en kopp kaffe på en amerikansk diner, ibland kanske ett glas whisky eller en pint vid en bardisk. Och förstås ”a nice cup of tea” som är den självklara drycken i mysiga mordserier som ”Mord och inga visor” eller ”Morden i Midsomer”.

Biofilmskockar fanns redan på 30-talet

Vad är det som lockar oss att titta på andras matlagning i TV? Själva genren TV-kockar hade föregångare med biofilms- och radiokockar redan på 1930-talet.

En kändis var Erik ”Bullen” Berglund, just han med pilsnerkorvarna. Han var en folkkär skådespelare men också utbildad kock. I biografernas journalfilmer lagade han borgerliga maträtter som måste varit helt nya för många i filmpubliken som kom från alla samhällsklasser och som aldrig hade ätit sådan mat. 

Som i denna film från 1935 där han visar hur man steker chateaubriand och gör ett gott persiljesmör . Förmodligen är det en helt okänd maträtt för de flesta i publiken. Och precis som i vår tids TV var ingredienserna redan då förberedda och för-hackade.

YouTube – en ovärderlig källa till matkunskap

Med den nya smartphonen som kom i början på 2000-talet har det blivit möjligt att för vem som helst att bli en matlagande TV-kock på Youtube och i andra plattformar.

Just instruktionsfilmer för hur en maträtt ska tillagas och hur handgreppen ska göras är en bra hjälp till de textbaserade recepten. För mig som matkulturhistoriker är Youtube-filmer också en ovärderlig kunskapskälla till att förstå hur maträtter i andra länder egentligen görs.

En ögonöppnare för mig var att se hur det isländska julbrödet laufabraud tillverkas, och se den julgemenskap som också är runt själva tillagningen. Filmen skapar också en förståelse om att de friterade bröden har en gammal historia, som julens klenäter, som kan dateras till i alla fall 1400-talet i Europa. 

/Richard Tellström

Vin som passar utmärkt till chateaubriand med persiljesmör: