Det sjuder i Speyside. | folk o folk

Det sjuder i Speyside.

De höga skorstenarna syns på långt håll. Vita eller tegelröda sträcker de sig mot himlen i ett backigt landskap runt floden Spey och dess biflöden som rinner upp i bergen. Talar vi maltwhisky är Speyside i nordöstra Skottland världens mest produktiva whiskyregion.

Glenfarclas Destilleri i Speyside

På en yta motsvarande ungefär halva Skåne ligger ett 50-tal av Skottlands drygt 120 whiskydestillerier. I liter alkohol räknat svarar de för den stora merparten av all skotsk maltwhisky. Det märks. Köerna bakom åkeriet McPhersons tankbilar med maltsprit är en lika vanlig syn på de smala landsvägarna som molnskuggornas skådespel på de färgskiftande ljunghedarna.

- Ja, den är populär häromkring, svarade 81-årige Joe Brandie som nyss hade sträckt sig efter en Glenfarclas på den höga vägghyllan och nu måttade upp en dram till mig vid bardisken. Fiddichside Inn – vid en slänt utmed ån som gett namn åt både puben och ett känt destilleri i närheten – var i själva verket bara ett rum i huset där Joe bodde. Somliga kallade detta hans vardagsrum (fast ett litet sådant), med sprakande vedträn i den öppna spisen, några inramade fotografier på väggarna och ett tickande väggur. En bardisk delade av rummet. Ingen musik, ingen mat. Bara några gäster i hemtamt samspråk, och en hund med hakan mot golvet tålmodigt väntande på att en husse i gröna stövlar skulle dricka upp sin öl.

Puben Fiddichside Inn drevs i stort sett oförändrad i nästan hundra år, först av Joes svärföräldrar och från 1960-talet av hans fru Dorothy och honom själv. Hustrun dog 2009, Joe fortsatte ensam. Tänk så många fiskarhistorier som berättades där inne, och all whiskyhistoria! Joe själv var helnykterist. Många med mig hade förmånen att få träffa Joe vid flera tillfällen och ta del av några av hans berättelser från hans långa liv i Speyside, whiskyvärldens epicentrum. Om hur han i unga år fick arbete som tunnbindare på Speyside Cooperage i närheten. Om hur han sett nya destillerier byggas och gamla försvinna. Sommaren 2017 serverade Joe sin sista öl efter nästan 60 år bakom bardisken. I september gick han bort, 88 år gammal. Han är saknad av många.

Jag följer vägen från Fiddichside några hundra meter in i samhället Craigellachie, där Fiddich rinner ut i Spey. Macallans väldiga lagerhus på kullen ovanför byn påminner nästan om hur pyramiderna på Gizaplatån tronar över Kairo. På Macallan liksom på många andra håll i Speyside expanderar nu whiskymakandet i en omfattning man inte har sett sedan slutet av 1800-talet. Det byggs ut och det byggs nytt; mäskkar stora som simbassänger, kittelpannor i långa rader och lagerhus som inte räcker till.

Karta över Speysides destillerier

Regionen Speyside är enligt den skotska ”whiskylagen”, The Scotch Whisky Regulations från 2009, en avgränsad del i regionen Highland. Närheten till bördiga kornfält, liksom tillgången till ett klart och mjukt vatten från bergen, har historiskt sett ansetts bidra till särskilt gynnsamma förutsättningar att göra whisky i dessa trakter. Vid slutet av 1800-talet kom whiskyn från dalgångarna runt Spey att förknippas med en mild och fruktig stil som blev omåttligt populär hos blandwhiskyföretagen. Bara under 1890-talet restes ett tjugotal nya destillerier i Speyside. Flera av dem försågs med eget stickspår från den expanderande järnvägen, som länkade samman destillerierna med blandningsfirmorna i städerna. Inte minst järnvägen bidrog starkt till Speysidewhiskyns segertåg i Skottland och i världen.

Mitt emot det stora hotellet i Craigellachie driver Tatsuya Minagawa, ursprungligen från Japan, det enkla men gemytliga Highlander Inn. Värdshuset är en fantastisk mötesplats mitt i Speyside – det är här alla whiskyresor borde börja! I puben har medlemmarna i den lokala ölklubben sina egna sejdlar på namnmärkta krokar ovanför bardisken, och det är alltid lätt att slå sig i slang med stamgästerna som kommer in för en pint eller bit mat. På hyllorna och i väggskåpen ståtas det med hundratals olika whiskybuteljeringar; flera är eftertraktade rariteter från såväl Skottland som Japan. Och trots att inte heller puben på Highlander Inn rymmer särskilt många gäster, är det just här som man träffar nya och gamla whiskyentusiaster från hela världen liksom destillerichefer, blenders eller andra profiler i whiskybranschen.

Craigellachie ligger nästan på promenadavstånd från både Dufftown och Rothes, två små samhällen i Speyside som stoltserar med sex respektive fyra destillerier. För inte så länge sedan var de faktiskt ännu fler, och någon myntade: "Rome was built on seven hills, Dufftown stands on seven stills".

Vid Craigellachie passerar också vandringsleden Speyside Way, som följer vackra skogsstigar längs floden. Jag har lovat mig själv att någon gång vandra hela sträckan uppströms, ett tiotal mil från kustsamhället Buckie i norr till Aviemore i söder. Flera destillerier passeras längs vägen, liksom Ben Rinnes – Speysides högsta berg som når 841 meter över havet. Från en av dalsänkorna nedanför berget syns den vita rökkvasten från destilleriet Dailuaines så kallade Dark grains plant, en anläggning som gör djurfoder av restprodukter från mäskning och destillation. Överallt är whiskyn nära. Det här är ett landskap där grannen tar hunden på kvällspromenad genom destilleriområdet och kastar pinnen in i skogsstigen som ansluter där bakom. Whiskytillverkningen är en integrerad del av vardagen och livet i Speyside.

Det är både lätt och lockande att göra små avstickare från leden, som exempelvis till Glenfarclas Distillery i Ballindalloch, där man 1973 öppnade ett av Skottlands första och fortfarande mest välkomnande besökscenter. Glenfarclas är också ett av få kvarvarande familjeägda destillerier i Skottland. Här går man sin egen väg, alltsedan några vinterdagar i slutet av 1890-talet när högkonjunkturens whiskybubbla plötsligt sprack. Bröderna John och George Grant som drev destilleriet hade bjudit in två andra bröder, de välkända bröderna Pattison, som delägare. Uppbackade av fartblinda kreditgivare hade Robert och Walter Pattison på kort tid knutit till sig flera destillerier och byggt upp en marknadsledande blandningsfirma, bland annat av lån mot säkerhet i kraftigt övervärderade tillgångar. Och när deras bedrägliga imperium föll samman i en skandalomsusad konkurs drog de med sig många destillerier i raset.

Familjen Grant på Glenfarclas lyckades med nöd och näppe få ordning på ekonomin igen och svor dyrt att en Grant aldrig mer skulle förlita sig på utomstående investerare, aldrig mer sätta sig i skuld. Självständighet och oberoende blev en principsak. Sedan länge har Glenfarclas därför i större utsträckning än de flesta andra destillerier gjort whisky för sina egna buteljeringar, istället för att vara utlämnat åt blandningsföretagens skiftande efterfrågan. Få andra destillerier har under de senaste årtiondena kunnat visa upp ett lika stort eget lager av gammal whisky.

Från Speyside Way längre söderut löper ett längre sidospår upp till byn Tomintoul, ensligt belägen 350 meter över havet på den vidsträckta högplatån Cairngorms. Tomintoul sägs vara den högst belägna byn i högländerna. Under 1700-talet och början av 1800-talet var detta ett veritabelt smugglarnäste; det sades att varenda själ i byn på något sätt var involverad i den illegala whiskyhandeln. Destilleriet Tomintoul byggdes långt senare, på 1960-talet, någon halvmil norr om Tomintoul. På motsvarande sätt som byn är det ett av de högst belägna destillerierna i Skottland, och när snön lägger sig över bergen på vintern kan det ibland bli helt isolerat från omvärlden.

I Tomintouls höga kittelpannor görs en lätt och elegant whisky på orökig malt, men också mindre batcher i en rökig stil där malten torkats av röken från torv som brutits på en mosse i närområdet. Smakmässigt rymmer Speyside inte en utan flera olika stilar. Glenfarclas ganska robusta destillerikaraktär och Tomintouls torvrökiga variant är bara två skilda exempel på detta. Gillar man whisky går det inte att säga att man inte tycker om Speyside. Gillar man ännu inte whisky, är en resa i Speyside en bra början.

/Daniel Winter

Tomintoul Peaty Tang
Systembolagsnummer: 85286

Tomintoul Peaty Tang har i doften en bra komplexitet med inslag av rökighet som balanseras med blommiga toner samt frukter. Smaken har tydlig rökighet med lätt karamellig sälta, toner av rostade nötter, malt och torkade frukter

Utskrift
Relaterat Innehåll
Kategori

Se om produkten finns i lager på ditt Systembolag

Ingen butik vald Aktuell Systembolagsbutik:

Finding nearest stores...

Systembolagsbutiker som har produkten i lager