Tradition, passion och gudomliga viner. En roadtrip i triangeln mellan Florens, Siena och Pisa uppfyller alla förväntningar på la dolce vita – även under lågsäsong.
Det är en råkall februaridag 1986. Jag har tagit tåget från Perugia, där jag pluggar italienska, till Florens. Jag skolkar med andra ord. Man måste ju leva lite, upptäcka lite, våga lite.
Jag har nästan inga pengar, det är kallt och jag är hungrig. Min magra budget räcker till ett besök på Uffizierna och en mycket liten tallrik pasta. Jag åker från Toscanas huvudort med en tom känsla i magen – och inte bara för att jag fortfarande är hungrig. Jag är besviken.
Tjugosju år senare kör jag och min man på smala vägar ner mot Florens centrala delar. Förväntningarna växer ju närmare vi kommer och tillslut syns den: Arno. En bit bort skymtar katedralen Santa Maria del Fiore och Ponte Vecchio. Staden badar i solsken och visar upp sitt allra sötaste jag.
Sedan mitt misslyckade besök i renässansens vagga som 20-åring har jag återvänt många gånger. Och jag upphör aldrig att förvånas över att den här gamla stenhögens charm – och att jag missade den under mitt första besök.
Vi har bokat rum på en bed and breakfast i Oltrarno, ”den andra” sidan av floden, precis innanför gränsen för ZTL, Zona Traffico Limitato. Bortanför den får bara fordon med tillstånd passera, men eftersom det är söndag kan även vi åka in. Bed and breakfast FuorDarno drivs av familjen som tidigare bott i lägenheten. Den har fortfarande karaktären av en bostad. Där finns fem rum, ett kök med balkong och inredning som ser ut att ha fyndats på loppisar – det finns flera sådana i stan. Vårt rum heter Havana, har eget badrum och utsikt mot floden och stadens centrala delar. Det är som på film: Ett rum med utsikt.
Så fort vi gjort oss hemmastadda beger vi oss ut på stan.
Vi kollar om prisvärda smyckesaffären Baronti Maria Cristina runt hörnet från Uffizierna har öppet (det har den inte), tittar på statyerna på Piazza della Signoria, tar en glass på Perché no! (pistage, alltid pistage) och hamnar till slut på en bar vid Ponte Vecchio, med det passande namnet Bar Pontevecchio, med varsitt glas Aperol Spritz. Trots att det är lågsäsong råder det ingen brist på turister. Människorna väller förbi för att titta i skyltfönstren på den berömda bron.
Eftersom vi varit här förut, slipper vi pressen att bocka av sevärdheter. Men är du ny i Florens rekommenderas varmt ett besök på Galleria dell’Accademia för att se Michaelangelos David (boka biljetter i förväg så slipper du köa), antikmarknaden Nuovo Mercato delle Pulci (stängt på söndagar) och kanske även det lite hemliga Palazzo Davanzati. Det senare är ett medeltida hus som är unikt, inte på grund av sin ålder, utan för att tiden i det stått stilla sedan första brudparet flyttade in i mitten av 1300-talet. Florens är en gammal stad vilket alltid får mig att tänka på en konversation mellan en amerikansk turist och receptionisten på ett hotell där vi bodde vid ett tidigare besök.
"Det här huset måste vara jättegammalt", sa amerikanen. "När är det byggt?"
"Äsch, det här huset är inte gammalt", svarade killen i receptionen. "Det är från 1600-talet."
När det gäller restauranger är det alltid mysigt att sitta ute på Osteria Santo Spirito och äta middag, men den här gången vill vi testa något nytt. Osteria Antica Mescita ligger bara ett stenkast från vårt B&B och har generösa portioner, både med charkuterier och ost före maten, och själva pastan. Servitören lyssnar tålmodigt medan jag försöker prata italienska, vilket också är en kvalitetsstämpel.
Nästa dag beger vi oss ut på vägarna. Vi ska besöka vingårdar och leva det ljuva livet. För att kunna göra det har vi fått låna en husbil, en Laika Kreos som tillverkas här i Toscana. Så fort vi hämtat den beger vi oss iväg mot första stoppet: vingården Tenuta Poggio Cascano. Vi kör på smala, kurviga vägar, genom byar och förbi odlingar med olivträd och vinrankor.
Här i trakten har man odlat vin i tusentals år. Tenuta Poggio Casciano lär ha fått sitt namn från en romersk krigare vid namn Cassius som fick gården som förläning när han slutade i armén. Äldsta delarna av anläggningen är från 1400-talet. Numer tillhör den vinhuset , som är mest känt för sitt chiantivin. De var först med att exportera det toskanska vinet till en rad länder, bland annat Sverige, där det firar 100-årsjubileum i år.
Men att ha en vingård dit turister kan komma förbi, få en guidad visning, smaka vin, gå matlagningskurser – och kanske till och med sova över i hotelldelen, är ganska nytt. Tenuta Poggio Casciano har bara varit öppet för allmänheten i fyra år. Den nya öppenheten är en medveten strategi från vintillverkaren, för att stärka varumärket.
Vittorio De Sanctis, vår guide för dagen, visar runt i vinkällaren, och berättar om vinerna. Om den klassiska Chiantin som görs på Sangiovese-druvan, om det modernare Modus-vinet som blandas av flera druvsorter… Det senare är just den här vingårdens främsta specialitet.
Hans händer är inte stilla ett ögonblick. Stundtals blir det nästan som en parodi på italiensk passion för vin. Men känslan är äkta. Han skrattar till när jag frågar vad som egentligen skiljer ett dyrt och ett billigt vin.
– Priset på vin är inte matematik, det är inte 1+1=2. Men vissa faktorer påverkar priset. Till exempel hur man arbetar på vingården. Här har vi en liten produktion. Vi fokuserar på kvalitén. Och det ökar priset, säger han. Kom in i nästa rum ska jag visa.
Vi går ett snäpp längre in i vinkällaren, där tunnorna står i rader. Vittorio pekar på en av dem och säger att vinet i den lagras i två år. Vinet i nästa tunna, Modus Primo, lagras i 18 månader. Han tar tag i den och tittar på oss.
– Bara tunnan kostar 1000 euro, säger Vittorio. Dessutom använder vi bara den i ett år, sedan gör vi oss av med den. Sådant påverkar kostnaden.
En annan aspekt är avdunstningen. Temperaturen är konstant 17 grader och luftfuktigheten 80 procent i källaren, för att inte för mycket vin ska avdunsta från tunnorna.
– Vi har fem procents avdunstning, det brukar kallas ”the angel’s share”. Ju längre vi har vinet i källaren desto mer avdunstar. Det gör det också dyrare.
Vi rör oss mot de äldsta delarna av vinkällaren och lämnar plats åt en grupp koreaner som också får en rundvisning. Det är så rent och prydligt att man inte kan gissa att vi befinner oss i delar som uppfördes på 1400-talet.
Finns det spöken här, undrar jag.
– Det finns någon legend om den gamla källaren, som det brukar finnas på gamla platser, säger Vittorio. En del av mina kollegor tycker inte om att gå hit på egen hand. Men jag har aldrig mött något.
När vi kommer upp till restaurangen där vinprovningen ska äga rum, har det koreanska gänget hunnit före oss. De är redan högljudda och röda i ansiktet. Vi smuttar präktigt på vinerna – som man måste om man kör husbil. Sammanlagt provar vi tre, med olika karaktär. Det klassiska vinet från trakten, Ruffino Riserva Ducale Oro Gran Selezione, som smakar sommar och italiensk solsemester, ”supertuscan”-vinet Modus gjort på cabernet sauvignon, sangiovese och serlot, med en modernare touch och min favorit: Det krispiga och smakrika rosévinet ”Acqua di Venus”.
Sedan vinkar vi adjö till Vittorio och åker vidare till lantcampingen Poggio ai Pini, där vi står under pinjeträden över natten. Nästa dag tänker vi oss en mysig färd över kullarna, då vi kanske spanar in ett nytt ställe att stanna för natten – och framför allt någon liten bar där vi kan ta oss en macka och en kopp cappuccino – på väg till nästa vingård.
Vad vi inte räknat med är att det här är landsbygd. Små orter, där gamla tanter hasar sig fram på gatorna med randiga plastpåsar fulla med grönsaker. Trånga gator, där vi får trixa oss fram – och där det absolut inte finns plats att ställa en stor husbil för att ta en fika.
Eftersom vi har en tid att passa på nästa vingård fortsätter vi, över kullar, genom olivodlingar, förbi Volterra, den medeltida staden som är känd för alla som gillar Twilight-serien, och för sitt tortyrmuseum. Tillslut kommer vi in på La strada del vino och inser att vi snart är framme. Här avlöser vingårdarna varandra och de flesta har gårdsförsäljning – under högsäsong. I slutet av mars, när vi passerar, har de flesta inte öppnat än.
Vår guide Giulia Galetti står och väntar på oss i blåsten med en stor sjal runt halsen. Vingården Poggio al Tesoro, i Bolgheridistriktet, ligger mitt emellan bergen och havet, där en bris ständigt blåser. Även under sommaren. Nu gör den att temperaturen är svalare än i inlandet vi just lämnat. Men för vinodlingarna är den A och O.
– Ljuset, havet, vinden, den mineralrika jorden från kullarna, det är anledningen till att Bolgheri kan göra så fantastiska viner, säger Franco Dal Colle, chefen på vingården, när han ansluter.
Poggio al Tesoro är en relativt ny vingård, skapad av två syskon från familjen Allegrini, kända vinmakare från Veneto i norra Italien. Till anläggningen kan man komma och få visningar och provsmaka vin ute bland druvstockarna i vinodlingen under sommartid. Där finns också ett litet pensionat som tyvärr är stängt när vi besöker dem. Det är inte långt från det, vid ett mindre vinfält, som visningen börjar. Giulia berättar om trakten, jorden och traditionen, sedan fortsätter vi till huvudanläggningen där Franco tar vid.
På vägen dit rusar ett svart, lågt, hårigt djur blixtsnabbt över vägen framför bilarna.
– Såg du vildsvinet? säger Giulia när vi kommer fram.
Det visar sig att vildsvinen utgör ett problem här, precis som hemma.
– I vingården där vi precis var sätter vi upp elledningar under vår och sommar på grund av vildsvinen, annars äter de upp druvorna, säger hon.
Poggio al Tesoro sätter en ära i att arbeta ekologiskt och hållbart. Man ingriper minimalt med maskiner och människokraft i odlingarna – och undviker kemikalier, försäkrar Giulia och Franco medan vi vandrar utmed raderna av vinstockar på de större odlingarna. Vildsvin är visserligen inte välkomna, men alla insekter är det. Blir det för många som gör skada, köper man in deras naturliga fiender och släpper ut dem. Sedan får de göra upp om herraväldet bland vinrankorna. Men de blir inte dödade av oss människor.
Franco stannar till och tar upp en planta med långa rötter. Det doftar starkt av ruccola. Han håller upp den och visar de långa raka rötterna som rör om i jorden och binder kväve, så kallad gröngödsling.
– Vi vill inte använda kemikalier, vi vill ha biologisk mångfald, att både de goda och de dåliga insekterna kan stanna här. Det här är Poggio al Tesoros hemlighet, att vi respekterar jorden och att vi är sympatiska personer som jobbar här, säger han och skrattar.
Eftersom säsongen inte är igång får vi åka vidare till kontoret för att prova vinerna. Storsäljaren ”Solesole” blir genast en favorit. Druvorna skördas på natten för att de ska behålla sin fräschor och det märks. Det vita vinet är smakrikt och friskt. Minnesvärt är också ”Poggio al Tesoro”, ett rött vin som görs helt på Cabernet Franc. Skörden resulterar bara i 8000 flaskor om året, så vill man smaka det är det bäst att besöka det här området.
Efteråt bestämmer vi oss för att stanna i trakten. Vi tar Viale dei Cipressi till den lilla huvudorten, Bolgheri. Vägen sträcker sig spikrakt fram till stadsporten, kantad av pinjeträd. Bilar är inte tillåtna, så vi parkerar utanför och promenerar in. Det är småkyligt i skuggan och inte många av ortens 131 invånare syns till, men serveringen på torget har öppet. En lasagne och en bit gudomlig nötkaka senare kan vi gå tillbaka till vår husbil, som står tillräckligt bra för att vi ska övernatta på platsen.
Dagen därpå kör vi tillbaka genom landskapet, först på vägen som guppar upp och ner som en sjöorm i vattnet, sedan mellan kullarna. I den lilla orten Ponteginori hittar vi mirakulöst en parkeringsplats där man kan stå med en 8 meter lång husbil intill baren.
Caffé Enoteca Betti är ett perfekt stopp på vinvägen, inte bara en klassisk italiensk bar som serverar allt från drinkar till cappuccino och croissant, utan även en vinbutik. Utvalda sorter ligger på en bänk vid dörren vaktade av ägarens cockerspaniel. Jag ångrar lite att jag nöjt mig med cappucino när jag hör hur gästen intill oss får initierade råd kring vilket vin han ska välja till sin lunchsmörgås. Å andra sidan får vi perfekt kaffe till foccaccia med färskskivad prosciutto cotto och ost som smält precis lagom i smörgåsgrillen, så mina ångerkänslor når inte särskilt djupt.
Sista natten sover vi på en lantcamping med utsikt över kullarna. Det är den perfekta platsen att avnjuta en flaska Aqua di Venus – och säga arrividerci till Italien. För den här gången.
Vad? Mysigt B&B med fem stora rum, varav tre har ”fönster med utsikt” (be att få New York, Copenhagen eller Havana-rummet). Gångavstånd till centrum och sevärdheter.
Var? Lungarno Torregiani 3, precis vid Arno.
Prisklass? Budget-medel. €145/natt för Havana-rummet våren 2023.
Kontakt: fuordarno.it
Vad? Lägenhetshotell med pool, spa och takterass med utsikt över Florens – och egen parkering. Ligger en bit från centrum, men fortfarande på gångavstånd.
Var? Viale Antonio Gramsci 16, Florens
Prisklass? Medel. €220/natt för enklare rum/lägenhet våren 2023.
Kontakt: forte16.com
Vad? Klassisk italiensk restaurang med uteservering på mysigt torg med mycket aktivitet. Populärt. Under sommaren bör man boka bord.
Var? Piazza Santo Spirito, Florens
Prisklass? Budget/medel.
Kontakt: +39 348 346 7804
Vad? Toskanskt kök i området Oltrarno, med allt du kan vänta dig: lokala specialiteter, pasta, bistecca fiorentina… och trevlig service.
Var? Via di San Niccolò, 60, Florens.
Prisklass? Budget/medel.
Kontakt: osteriaanticamescitasanniccolo.business.site
Vad? Åtta rum i anslutning till Ruffinos anläggning där man också har visningar, vinprovning och restaurang.
Var? Via Poggio al Mandorlo 1, Bagno a Ripoli.
Prisklass? Medel, €245/natt, våren 2023.
Kontakt: experience.ruffino.it/en
Vad? Agricampeggio, alltså lantcamping strax utanför orten Certaldo. Enkelt, men vackert under pinjeträden på en kulle. Full service med el, toaletter, dusch, tömning med mera. Även försäljning av vin och olivolja, på sommaren också servering.
Var? Loc. Aia Murata, Strada Porvinciale 50, 50052, Certaldo
Prisklass? Budget, €31/natt med el, våren 2023.
Kontakt: poggioaipini.it
Vad? Restaurang på Ruffinos anläggning, som fått sitt namn efter en krog som Leonardo da Vinci drev tillsammans med Sandro Boticelli i Florens, där man kan äta toskanskt under besöket. På platsen finns också en vinbar som serverar vin och enklare rätter.
Var? Via Poggio al Mandorlo 1, Bagno a Ripoli.
Prisklass? Medel.
Kontakt: https://experience.ruffino.it/en/restaurant-tre-rane
Vad? Litet pensionat som hör till vingården med samma namn. Har ännu inte öppnat, målet är att det ska slå upp portarna 2024.
Var? Via Bolgherese 188/B, Bolgheri di Castagneto Carducci.
Kontakt: Håll koll på poggioaltesoro.it för uppdateringar.
Vad? Pensionat med fyra olika inredda rum som fått namn efter gatan där det ligger mitt i Bolgheri. Frukost serveras på caféet intill.
Var? Strada Giulia 16, Bolgheri.
Prisklass? Medel. Cirka €160/natt, våren 2023.
Kontakt: stradagiuliabolgheri.it
Vad? Restaurang/café med stor uteservering och några bord inomhus. Stort fokus på smörgåsar toppade med lokala delikatesser, men även lagad mat.
Var? Piazza Alberto 2–3, Bolgheri.
Prisklass? Budget.
Vad? Lantcamping med 18 platser för husbil eller plåtis/campervan. Enkelt på många sätt, men med vacker utsikt över kullarna och pool. Mycket fridfullt.
Var? Via San Vincenzo 2, Montespertoli.
Prisklass? Budget, €20/natt med el, våren 2023.
Kontakt: cipollatico.com
Vad? Vinbar, kafé och vinbutik. Serverar smörgåsar, enklare rätter och fika. Tveka inte att fråga om smörgås med ditt favoritpålägg inte finns i disken – eller att be om vinråd.
Var? Via Volterrana, 77, Ponteginori.
Prisklass? Budget.
Kontakt: +39 0588 37 002
Fotnot: Observera att det finns en turistskatt i Italien som läggs på när du övernattar på hotell eller B&B. Den skiljer sig åt mellan regionerna och är inte inräknad i priserna ovan.
Av: Anki Sydegård Foto: Mats Fogeman och Anki Sydegård
17.04.2023
Bolgheri är ett relativt ungt distrikt i Toscana som blev känt på 1970-talet för sina nyskapande viner med Bordeauxdruvor, Super Tuscans. Poggio al Tesoro är en del av den andra generationen vinmakare som etablerade sig i området.
Läs mer
Drömmer du om att besöka vackra vingårdar och vinodlingar och smaka goda viner? Det finns många vingårdar som tar emot turister och som erbjuder sina besökare oförglömliga upplevelser. Här har vi listat några vingårdar värda ett besök.
Läs mer
Vi tipsar här om fyra vackra europeiska vinregioner som är väl värda ett besök, och hur du lättast tar dig med tåg till vinregionerna.
Läs mer
Chiara Stroband på folk o folk tipsar om sina favoritplatser vid den vackra Gardasjön. Pittoreska byar och städer finns det gott om dessa får du inte missa.
Läs mer
Sangiovese är en klassisk italiensk druvsort som odlas i stora delar av landet, men framför allt i Toscana, Emilia-Romagna och Umbrien. I Toscana har den gjort det tydligaste avtrycket och är en nyckeldruva för områdets välkända röda viner.
Läs mer
Foto: Mats Fogeman
Foto: Mats Fogeman
Foto: Mats Fogeman
Italien
229 kr
En riktigt trevlig rosé som passar bra till eleganta men ganska kraftfulla fiskrätter samt till anrättningar på ljust kött och fågel. Varför inte grillad Sea Bream med gremolata?
Italien
449 kr
Ruffino Riserva Ducale Oro Gran Selezione har en nyanserad doft med inslag av viol, solmogna körsbär, plommon, choklad och kanel. Smaken är lång och nyanserad med toner av körsbär, kryddor, valnötter och svarta oliver.
Foto: Mats Fogeman
Foto: Mats Fogeman
Italien
419 kr
Ruffino Modus har en komplex doft som karaktäriseras av av mogen frukt som körsbär, plommon och björnbär som sedan toppas av kryddiga inslag av ekfat, mynta, söt tobak och balsamvinäger. I munnen är vinet fylligt och rikt med en struktur av finess med silkeslena tanniner och påtaglig friskhet. Eftersmaken är ihållande med smak av svarta vinbär, frukt och kakao.
Italien
229 kr
Solesole Vermentino från Poggio al Tesoro har en fruktig och aromatisk doft med inslag av persika, lime, grapefrukt, salvia, örter, blommor och mineral. Medelfyllig och smakrik med en hög välintegrerad fruktsyra och elegant tanninstruktur. Lång harmonisk eftersmak.
