Den skandinaviska kryddsnapsen och nationella olikheter.

Akvaviten är en tradition av unikt skandinaviskt ursprung, så som den kryddas, dricks och besjungs. Men – vad skiljer Sverige, Norge och Danmark när det gäller brännvin smaksatt med kummin, dill, anis och fänkål? Och varför finns det skillnader? Lär dig mer om den nordiska landskampen i kryddsprit och hur du bäst matchar festmaten med de olika märkena!

Fram till 1600-tal var brännvinet i Norden just destillerat – bränt – vin. Med musköten i hand lärde sig svenska soldater i öster att starksprit även kunde kokas på vete. Nu blev brännvinet också tillgängligt för vanligt folk, men det ledde till att det under 1700-talet seglade upp som ett folkhälsoproblem. Under magra år blev spriten även en belastning för livsmedelsförsörjningen; då säden gick åt i pannorna istället för i bagarstugorna.

Bristen på bröd kom adelskvinnan Eva Ekeblad att råda bot på, då hon 1748 genialt visade att potatis kunde vara basråvara i sprit, om bara stärkelsen kokades sönder så att kolhydraterna blev jäsbara. Sagt och gjort, och med det tog hon en plats i Kungliga Vetenskapsakademien under applåder. Detta gjorde nog också att hon var långt mer bidragande till potatisens succé än Jonas Alströmer, vars insatser att införa potatisen gått ganska trögt.

Trots tillskottet av potatis som råvara inspirerades Gustav III av nordtyska stater, där man förstatligat brännandet för att dra in statsinkomster. Med Georg Gustaf Wrangel som projektledare inleddes Kronobränningen 1749. Svulstiga expansionsplaner, med 60 destillerier och tre tusen utskänkningsställen, skulle säkra både tillgång och efterfrågan. Ett par decennier rullade det på, innan spannmålsnöd, hembränning och nedbrunna brännerier gjorde att Brännvins-Wrangel fick gå till kungen med mössan i hand och avsluta projektet. Statsmonopolet på sprit skulle få vänta ett drygt sekel, både i Sverige och resten av Norden.

Kryddsprit och absolutister

Det kryddade brännvinet slog igenom på 1800-talet, då både fester och värdshus med självaktning skulle ha en brännvinskantin med trenne tappar – rent brännvin, kummin- och pomeranskryddat. Bröd- och osttilltuggen växte med tiden till ett fylligt smörgåsbord och en tradition hade sett dagens ljus.

De skandinaviska länderna har en dryckestradition som inleddes med ett flitigt, lokalt kokande av sprit på hundratals små brännerier, likaväl som i visthus där spannmål eller potatis blev över. Konsumtionen var omåttlig, och både gårdsfolk och soldater fick en del av lönen i brännvin. Supandet gav en motreaktion i en begynnande nykterhetsrörelse. Först förespråkades öl istället för brännvin, men så småningom blev de helnyktra, så kallade absolutister. Ett ord med viss humor i spritsammanhang.

Opinionen gjorde att de myllrande småbrännerierna runtom i Skandinavien förvärvades av statliga monopol som skapades kring slutet av första världskriget. Tillverkningen skulle styras upp, och konsumtionen skulle ner. I denna omstrukturering fortlevde många av varumärkena i statlig regi. Idag har de blivit färre och även nya, mindre tillverkare lanserar både uddlösa och skarpa konkurrenter till de gamla klassiska kryddningarna.

Skandinavien runt

Under andra halvan av 1800-talet började en brädhandlande skeppsredare i Göteborg krydda sprit i eget namn; nämligen Olof Peter Anderson. Hans son förde vidare både receptet och varan, med ”O.P. Anderson Prima Aqvavit” daterad 1891 och stadig i båda benen än idag. Detta är en av de mest älskade svenska snapsarna, oundgänglig till både blanksill, gubbröra och väl fungerande till en bit Västerbottensost. En annan kär klassiker är snapsnördarnas favorit, den sherryspetsade varianten på O.P. som döpts till Gammal Norrlands Akvavit – kungen av allroundsnaps. Norrlands leker också bra med blanksillen och snapsens svaga sherrysötma ger skönt sällskap till en krämig kräftsill, såväl som till lax och småvarmt.

Norge och Danmark

Går vi över Kölen till norrmännen finns en uppsjö av akvavit lagrad på mer eller mindre smakgivande fat. Många är milda i kryddningen och lätta i fattonerna, gångbara till och med till desserten. Det kan noteras att även norrmännen ser akvavit som nationaldryck och självklart anser – även de – att de gör världens bästa akvavit.

De kanske mest kända norska kryddsnapsarna är linjeakvaviterna. De stora namnen Lysholms och Løitens har båda var sina sjörullade märken. De ska ha passerat ekvatorns linje minst två gånger, därav namnet. Resan i faten ger rondör och sötma, och sjörullningen ombord på Wallenius-Wilhelmsens och andra fartyg arbetar in lena toner av sherry, vanilj och ek.

Hur det än är, ska det ändå tillstås att det är i Danmark som den bäst etablerade akvavittraditionen finns. Här dricks distinkta kryddningar ur spetsglas från frysen. Danskarna kan nog också sägas ha lyckats bäst med att förmedla denna njutning. Aalborgs Taffel återfinns på finkrogar i Paris och Aalborg Jubileum säljer bra såväl i Sverige som i länder utan snapstradition. Kryddtyngden för dansk akvavit ligger i regel på fina kummintoner och dillfrö. Detta slogs också fast i EU-lag, då danskarna gick med i Europeiska Gemenskapen 1973. Lagen föreskriver att akvavit ska ha en dominans av kummin och/eller dillfrö. Det gör att vår svenska akvavit ibland bara får kallas snaps i de lägen den domineras av härlig fänkål, anis eller pomerans.

Matchningar – gör din egen snapsprovning

En både god och underhållande övning är att matcha fem små snapsar med tilltugg. Rada upp fem glas med ett par centiliter kylskåpskall Aalborg Taffel, en O.P. Anderson Klar med somrig dillton, Lysholms Linie Aquavit, russinsöta Östgöta Sädesbrännvin och slutligen kanske Rånäs eller Svartvinbärsbrännvin.

På en tallrik till detta lägger du upp din nygjorda dillsill, senapssillen med lite whisky i, currysillen med äpple, lök och lite heta indiska toner, så kanske en saftig stapel rökt renhjärta. Slutligen en chokladtryffel med lite apelsintoner.

Avnjut allt detta i bästa vänners sällskap och prova er igenom de sensationer som korsvis blommar upp. Denna provning brukar öppna sinnet för nya kombinationer och för att våga utmana i valet av mat i kombination med annan snaps än den vanliga. Var kryddning har sin favoritplats, likaväl som ditt mustiga rödvin är bättre till entrecote än till glass. Och har du väl testat vår svenska triple sec, Rånäs, till choklad så är du fast. Skål och gott mys!

/Örjan Westerlund

Tre populära akvaviter: